whatbutwhat

Nu har det vart rätt hektiskt ett tag och jag ska verkligen försöka komma ihåg vad jag haft för mig!

Jag åkte till Borås igår för att överraska min syster en vecka försent på föllsedan. Hon blev glad och vi gick ut och åt på Babbel för att fira oss. Det var fint. Hon är väldigt fin, min syster Ida. När jag kom hem till mor framåt natten vart hon överraskad av besöket men vi hade faktiskt ett ganska fint samtal som höll på i uppåt två timmar. Detta hör till ovanligheterna  då hon vanligtvis bara brukar bli arg så fort hon ser mig. Hon kan vara på hur bra humör som helst, men när jag stiger in i rummet rasar hennes värld samman. Hon hade nog tänkt att jag skulle vara en såndär trevlig enkel dotter som nu vid 22 års ålder bodde med min pojkvän, jobbade i en inredningsbutik i stan och hade en grå fondvägg och ett hem med fina vita ljusstakar. Istället har jag den trubbligaste ekonomin skådad, bor där jag släpps in för kvällen och reser runt utan direkta mål och framtidsplaner runt om på jorden. Jag tror att en av anledningarna till att hon brukar bli upprörd av att träffa mig är för att jag påminner om min far som gick bort för tre år sedan. Åtminstonde hoppas jag att detta är fallet. Om inte är det bara för att hon inte tycker om mig och det vore ju tragiskt.

Idag har jag varit hemma hos min syster och hennes pojkvän. Jag tror att de kommer spendera resten av sina liv tillsammans- de är ett sådant där par som man bara tror på när man träffar dem. John som är min systers pojkvän är en otroligt social och lättälskad person som absolut alla älskar efter att bara ha träffat honom en enda gång och det är verkligen rättfärdigat. Han är god och jag är helt övertygad om att han är den bästa killen för min syster. Min och Johns relation är dock mer komplex. Han är på totalt andra sidan av mitt universum i många frågor. Vi är ofta ganska lika jag och John - man kan säga att vi är lite som sociala kameleonter som klarar av att gömma oss och passa in i de flesta sammanhang. Vi har dock nu med åren kommit varandra för nära för att kunna gömma oss för varandra och de sidor som John numer visar mot mig är en fientlighet och disrespekt som jag blir väldigt sårad av. Det finns en ton när han pratar om saker han vet att jag bryr mig om som är nedklankande. Dessutom finns det oftast ingen möjlighet till att han skulle lyssna om jag faktiskt skulle ta mig tiden att möta hans påhopp- då har han redan börjat prata om något annat. Han är på många vis väldigt upptagen av sig själv och det kan jag också vara men jag vill ändå säga att vi är upptagna av oss själva på två olika sätt. Han som en äkta moderat där han endast ser sin egen och hans närmsta fördel i allt och som inte vågar gå djupare och faktiskt tänka efter vad som skulle spelat roll om det nu var så att han inte var född i en familj som haft råd med allt som format honom till en person med de fruktansvärda ideal han idag har. Jag kanske kan säga som såhär- jag tycker det är synd att en så bra person som John ska gå förlorad till att förespråka en värld utan samvete(med detta menar jag inte att John inte har samvete utan själva världen han vill vara del av och hjälpa till att bygga). Om det vore tvärt om skulle han säkert kunna ha uträttat under men som det är nu blir jag ledsen att han är på andra sidan.

Idag har jag återigenom jobbat och idag inföll det oundvikliga när man jobbar på ett julbord som endast serverar kött- vi i personalen fick äta julbord och jag blev då känd i personalstyrkan som vegitarianen och fick alla de frågor man innan fått tusentals gånger. "Men du äter fisk va?" "Varför?" "Blir du äcklad av kött?" m.m. Jag avskyr det. Det är så otroligt enkelt. Jag äter inte kött och du gör det. Jag behöver inte tycka att du är konstig för det och jag är definitivt inte konstig för att jag tagit valet att inte äta kött.

mindes plötsligt en brilliant saying från en vacker boråskväll några år tillbaks:

De senaste dagarna har jag insett att anledningen till att jag under många år mått så pass dåligt som jag gjort kanske inte alls är för att jag alltid vill ta hand om problem själv och överanalyserar eller inte tänker alls och har en massa psykiska och fysiska sjukdomar som inte än blivit diagnostiserade. Det kan helt enkelt vara så att jag måste ta och gräva lite i mitt huvud- kanske finns det en anledning till att jag inte minns någonting från min barndom? Hur kommer det sig att jag vid ung ålder lärt mig stänga ute så mycket? Detta kom jag att tänka på idag då jag helt från ingenstans kom ihåg hur jag blivit nerlurad i en källare av en pizzabagare som ung och nästintill blivit antastad. Detta har varit helt bortblåst från mitt minne tills idag då jag blev påmind av det genom att min nya chefs man hade nitat ett peddo. Go him yeah!

Idag kom jag tillbaks från London och det var otroligt skönt att äntligen komma hem igen. Det fanns sannerligen flera goda anledningar för mig att fly den staden. Jag blir extrem där borta- mina bra sidor blir svaga och mina dåliga byggs bara på.

SO om jag nu ändå ska börja organisera upp mitt liv med denna slags bloggmedicin reckonar jag att jag lika väl kan börja direkt!

För att bara göra klart från start är detta ingen blogg för att jag känner att jag vill få uppmärksamhet och publicering. Detta är ren personterapi. Jag har alltid velat skriva men aldrig vågat publicera något. Jag har alltid velat berätta men aldrig vågat vara ärlig. Jag har alltid velat berätta men aldrig kommit ihåg vad det var som hände. Detta får verka som en hjälp till en flicka med förmodligen de allra flesta av psykiska sjukdomar som finns där ute men som valt att inte bli diagnostiserad. Jag har alltid försökt acceptera att det som händer inom mig och i mitt huvud antagligen är något som Jag borde ta hand om. Här ska jag organisera upp mina vardagar, personligheter och minnen.